Har hälsat på Li Wei's familj. De bor ute på landsbyggden i en by ganska långt ner i Kina. Bredvid bodde också hennes farmor och farfar och nästan alla de äldre i släkten bodde också i byn. Den yngre generationen väljer ofta att urbanisera för att studera och skaffa jobb i de större städerna. Något Li Wei's föräldrar funderat på men inte velat lämna de äldre kvar ensamma. De lever enkelt precis som många andra äldre bönder gör.

Man kände att luften var renare ute på landet jämfört med den i Beijing där det är otroligt mycket traffikavgaser. Eftersom att de bor i södra Kina är det redan sommar här och mycket varmare än Beijing där det är sen vår. Ca 40-50% av befolkningen är jordbruksarbetare och 10% av Kinas yta består av odlad mark. Ris är en av de viktigaste grödorna i kina och det odlas speciellt i sydkina där klimatet är så pass varmt och tropiskt att man kan få 2 till 3 skördar per år.

Så här ser risplantor ut. 

Här är en av familjens risodlingar.

Kina är stort och det bidrar till att klimatet ser annorlunda ut beroende på var man befinner sig.

Det är det som styr vad man odlar var i Kina. Uppe i norr är det subarktiskt och man odlar mycket vete korn och majs. Sötpotatis, durra, te, sockerrör, potatis, jordnötter, hirs och bomull är också viktiga grödor.

De bjöd på mat och jag var riktigt nervös eftersom att jag inte vill göra fel och bryta mot olika regler eller seder. Om man t ex sätter ätpinnarna rakt ner i risskålen så de står upp kan kineserna misstolka det som att du önskar de döden! Eftersom att när kroppen kremerats i Kina efter att man dött brukar man lägga askan i en skål och stoppa ner två rökelser i det. Så låt ätpinnarna istället vila mot risskålens kant. Om man fyller på te och ställer ner tekannan ska man också tänka på att ställa den så att pipan inte är riktad mot någon, det skulle de tolka som en förolämpning.

De bjöd på Ma po doufu, som är sojabönspasta, blaskig rissoppa och massa annat jag inte har någon aning om vad det var. Doufun var riktigt stark, så stark att jag blev tårögd medans alla andra bara åt på som ingenting. De är nog vana med stark mat. Bordet var inte dukat som i Sverige där alla äter på varsin tallrik och lägger på sin egna mat. Vi åt alla från samma tallrikar med mat som stod runt hela bordet. Li Wei berättade att de var mycket stolta över sin kultur, sitt sett att servera maten på och att de anstängde sig extra mycket när de hade en gäst på besök.

Här är hennes söta lilla kusin som heter Jin, det betyder guld.